Semester och ridläger på samma gång?
En av tvillingarna är fruktansvärt allergisk mot hästar. Detta har dock inte hejdat henne då hon kom i häståldern. Hennes tvillingsyster angreps genast av hästbacillen som gör att de prompt måste pussa och putsa hästar och emellanåt riskera hälsan genom att tampas med dem på alla möjliga vis. Än hoppar de över hinder medan hästen inte gör det. Än galopperar hästen i full fart medan de själva helt plötsligt har klivit av i ett stenröse eller när hästen gör en tvärstopp som på Vilda Västern och de själva gör en ”flyguppvisning a la Viggen”. Ibland betar hästen gräs medan de själva biter i gräset. Nu hoppades jag då deras storasyster slutat med dumheterna att de skulle kunna bli vuxna utan att drabbas av hästbacillen. Jag tyckte det räckte att en i familjen upplevt det mesta i vad som kan hända med en häst och särskilt om man försöker befinna sig ovanpå den. Maken kastade sig med själ och hjärta också ut i äventyrligheterna som då han hade skidtolkade och släpade med efter hästen som skenade för fullt och jäntan satt uppepå och drog i tyglarna så hon låg på ryggen. Nå vem har fått reda upp alla händelser. Skjutsat till sjukhuset m.m., stoppat hästar i fullt sken? Jo jag. Och jag är så trött på att vara orolig vid det här laget. Så som sagt jag hade verkligen hoppats att tvillingarna skulle slippa häståkomman. Nåväl då nu allergin satte stopp för en av dem i alla fall. Så fick jag väl nöja mig med det. Men se hon gav inte upp för det, så det var alldeles för tidigt för mig att dra en lättnadens suck. Det visade sig att via Internet så kunde man hitta sidor för allergiska. Hästar som var särskilt lämpade för dem med allergiska besvär, kallades för Basjkirhästar och kom från ”Långtbortistan” i Ryssland. Envis som tvillingen är så hittade hon ett ställe dit man kunde komma och prova att rida ut på dessa allergivänliga hästar. Det var i Marma hos Veronica. Eftersom det gick så bra och ingen allergisk reaktion infann sig, så var det bara att fortsätta rida så fort det var ett skollov. Nu gillar även hästtjejer nya utmaningar att riskera hälsan på, så även min dotter. Så hon hittade även via Internet ett ställe i Gideå med Basjkirhästar där de lärde ut ”natural horsemanship”. Detta innebär att man utan träns och sadel (ibland i alla fall) rider hästarna och får dem att förstå vad man vill att de ska göra. Nu var vi också där och provade på. På 2 timmar lärde sig min dotter hur man genom att hålla i ett långt grimskaft och vifta lite med ena handen, kan få hästen att göra det man vill. Nu var hon riktigt hästgalen. Eftersom tvillingen som inte var allergisk skaffat häst och red för fullt och ramlade av lite här och var, så ville även den andra tvillingen få uppleva samma sak på en egen häst. Jag har inte förstått det riktigt men det ska vara lite finare att dratta av en egen häst tror jag. Alltså så bokade hon sig som köpare på ett föl. Maken måste gå in som delägare i projektet då dessa Baskjkirer är sällsynta och därför dyra. Men det gjorde han med hjärtans lust. Så nu var det dags att åka på fölköparläger. Sex dagar ledigt hade vi bokat med avbytaren. Äldsta dottern, väl över 20 år fyllda, litade inte riktigt på att allt skulle gå som smort hemma så hon bokade av sitt och stannade hemma och tog hand om katten. Tvillingen hade packat och stått i startgroparna sedan två månader tillbaka. Det var bara jag som packade i sista sekunden, kanske för att hon skulle ha en chans att ändra sig. Men iväg kom vi. Vi hyrde ett hus av någon som hette Bengt. Vi hittade stugan och nycklarna satt i så det var bara att inkvartera sig. Det var en fin stuga. Det var trevligt och rymligt om än kanske golvet lutade en aning så jag ibland måste tänka efter om jag eventuellt druckit nåt olämpligt. Men då jag inte kunde påminna mig om att jag gjort det så antog jag att husgrunden var lite skev. Hos Carina som har ridlägret så fick vi fika och kände hos väldigt välkomnade. För Eva startade allvaret direkt. Deltagarna satte igång med att lära sig att svinga rep och att gå och använda sin egen kropp på ett riktigt sätt. T o m maken fick lära sig. Eva fick sova hos oss bara för att se att inte några allergiska reaktioner skulle infinna sig under natten. I och för sig så hade nog Carina haft koll på läget själv, men då vi ändå var där så ville vi rå om vår dotter lite också. Andra deltagare fick sova i en härligt inredd bagarstuga. Dagarna rullade på för fullt. Eva lärde sig allt mer och kom hem trött och lycklig till stugan. Hon somnade ovaggad och jämrade sig då hon upptäckte att halva lägret redan var slut. Jag tror hon skulle ha kunnat bosätta sig där, för det var så kul. Alla var vänliga och snälla och Carina och Anita (som hjälpte till att laga mat) såg till att hon åt ordentligt. På lördagskvällen blev vi medbjudna på grillkväll vid sjön. Elden sprakade hemtrevligt och vi fick umgås och ha trevligt. Åsa och jag tog oss ett bad i sjön. Det var en ljuvlig kväll fastän molnen hotade med några regndroppar på våra näsor. Men solen jagade bort molnen och vi åkte tillbaka till vår stuga och somnade och sov. ”Bengan” som han hette som hyrde ut stugan på ”Odlingen” hjälpte oss att fiska regnbåge en kväll och så satt vi ute och grillade nere vid hans damm. Det var så vackert att sitta under björkarna och vänta på att fisken, som tillagades på enris i en stekgryta över öppen eld, skulle bli klar. Maken har aldrig i hela sitt liv varit ledig från arbetet så många dagar. Efter andra dagen började han undra om det inte fanns något för honom att hjälpa till med. Tredje dagen lyckades han få köra ut en bal till hästarna. Han var ute mycket vid ridbanan, och pratade med Carinas man Göran om traktorer och skogsmaskiner. Han ringde hem och undrade hur det gick. Dotter att fullt sjå att med hjälp av en bybo, så fort som avbytaren åkt från gården, vara ute och stilla dem med mera hö. Hon tyckte att ungdjuren fick för lite att äta. Så jag undrar vad avbytaren tänkte. Jag förmodar att hur hon än minskade på givan för att ungdjuren skulle orka äta upp, så var det kvar på rester på foderbordet. Bybon, som hjälper oss med allt möjligt och med vars hjälp vi inte skulle klara oss utan, började slå grönfodret och bala, så maken skulle kunna ta det lugnt och vila. En dag var på upp på Skallberget där en nu över 80 år gammal man fortfarande sprang och vårdade sitt livsverk av grottutforskningar. Först klättrade vi uppför berget på slingrande vägar och över bergsskrevor som ihoplappade landgångar var överlagda. Så kom vi upp till ingången. Jag som lider av svindel så fort jag kliver upp på en stol, försökte förgäves att övertala mina barn att låta bli att klättra ner. Men ner klättrade de med min man och Håkan som guide. Carinas man hade jour inom brandförsvaret så han stannade ovan jord och vi satt och pratade och såg ut över landskapet. Det är frågan om man inte såg hela länet där uppifrån. De kom upp välbehållna och vi satt oss och fikade och tittade på vindkraftverken vid kusten. Nervägen var snabb och Håkan och hans tjej tog en ännu snabbare väg, som bestämt gick lodrätt ner och som kan liknas vid att åka brandstång. Väl hemma igen följde vi med och tittade på då de tränade en häst i rundcorall. T o m maken som kört häst i skogen var imponerad om hur de gjorde sig förstådd med hästarna och fick dem att göra vad de bad om fast de stod flera meter ifrån. ”Det är nästan som trolleri” sa han en gång då han kom till stugan efter att varit där och sett på, då Eva red en häst i corallen utan vare sig tyglar eller sadel. Nåväl maken hade skyndat sig upp till gården med orden ”ÅH, en lastmaskin”. Vi andra deltog i träningen av en treårig basjkirhäst. Maken kom långt efter länge smygande på väg till bilen. Jag ropade så han också kom och tittade på. Först efteråt erkände han att han varit på väg till bilen för att hämta en overall så han kunde hjälpa till med att reparera lite. Så var det dags att städa ur stugan och åka hem. Konstigt nog så råkade maken vara tvungen att stå och titta på vid ridbanan tills städningen var klar. Men tji fick han för alla mattor fick han skaka och lägga tillbaka. Maken hade träffat flera trevliga personer. Även han som vi inte vet vad han heter som självmant kom och hjälpte oss, då inte vår bil startade, att låna oss startkablar och köra dit sin bil så vi fick ström. Så vänliga och glada alla var. Och de hejade på oss som gamla bekanta då vi varit i samhället en dag. Det var en gemytlighet och ro över detta samhälle Gideå. Vi sa till ”Bengan”, som lånat ut batteriladdare och sett till att vi fick tvätta bilen på gården, att vi nog snart skulle komma tillbaka. Och det var nog inte bara vår dotter som hade en klump i halsen över att behöva lämna dessa människor. Vi fick alla en varsin kram av Carina innan vi for hem. Trots det så visslar nu maken i ladugården och mår så bra över att vara i arbete igen. En kviga som är van att bli mycket gosad med har dock inte riktigt förlåtet att de lämnat henne i 6 dagar, utan hon visar genom att inte låtsas om dem att hon är missnöjd. Men bara de gullat lite mer med henne faller hon nog till föga och kommer och låter sig bli kramad igen. ”Borta bra, men hemma bäst.” Nu ska vi hugga i med att förbereda för att fölet ska få ett fint ställe att bo på.Vill du komma i kontakt med artikelförfattaren? Kontakta Gideå BasjkirHästar så ordnas en vidarebefodring ditt meddelande.
