Möte med den ryska "vilden"

Aldrig hade jag väl kunnat drömma om att jag en dag skulle ha min hobby som arbete, inte heller att jag så totalt skulle komma att ändra livssyn och omvärdera mina åsikter, och lära mig något helt nytt på grund av en häst.
Ja, inte bara en, utan snarare sex stycken...

För att det ska vara lite lättare att bläddra sig fram mellan styckena finns rubrikerna listade nedan. Efter varje stycke finns en länk "Till rubrikerna" som tar dig tillbaka till rubrikerna. Vill du läsa hela historien i sin helhet är det bara att rulla nedåt.
Trevlig läsning!

Hur det hela började
Resans vedermödor
Äntligen här! Men...
Kavaljer med inkorrekt uppträdande
Hur hanterar man en vildhäst???
Damerna som kom i oktober
Mer problem med Galina!
Attack mot fölet!
Harmoni

 

Hur det hela började
Allt började med att jag såg ett TV-program om den ryska basjkirhästen. Då fanns det ca 100 stycken i Sverige, varav de flesta hos samerna och några på en gård i Haninge. En av de unika dragen hos denna häst var bland annat att hästallergiker tycks tåla den.

Basjkirhästen lever vilt i de södra Uralbergen, och har därför bevarat alla överlevnadsinstinkter. Ett nomadfolk, som lever som våra samer har hästarna till föda, och vissa av stona mjölkas. Av mjölken gör sedan en alkoholhaltig dryck på mjölken, som kallas kumis. Ett glas av denna dryck sägs räcka för att man ska kunna jobba tre dagar utan mat!

När fölet är en månad gammalt skiljs det från stoet på dagarna. För att härda fölet binder man fast det då vid en påle och där får det stå hela dagen i solen. Stoet förs tillbaka till flocken när det blir kväll. Det föl som inte klarar behandlingen anses inte vara något ha.
Så resonerar man i Ryssland!

Min familj (Göran, Antonia, Viveca, Jonatan)och jag hade året innan köpt svärföräldrarnas jordbruk på cirka 30 ha åkermark, och stod i begrepp att starta någon verksamhet på fastigheten. Eftersom jag jobbat som avbytare inom jordbruket i 12 år, och i samband med detta ådragit mig en arbetsskada så var mjölkproduktion helt otänkbart, men hästar och ridning har varit min hobby i drygt 30 år. Jag har bland annat bedrivit ridverksamhet ideellt i 18 år, i 4H:s regi.

Jag fick en ingivelse att satsa på dessa hästar, men det visade sig att det inte var helt lätt att få tag på dem. Dessutom var villkoren för att eventuellt få köpa en egentligen horribla. Jag har både köpt och sålt ett antal hästar genom åren, och gjort allt enligt konstens alla regler med veterinärbesiktningar, återköpsgarantier, etc. I detta fall gällde helt andra villkor. Jag fick skriva på ett kontrakt redan i november 1997, och teckna mig för sex basjkirer. Jag fick själv bestämma kön, men avråddes från att välja valacker, för de hade kastrerats utan bedövning strax före avresan. Minnet av det satt kvar i huvudet på dem. Jag har dock alltid gillat ston bättre för att de oftast haft lite nycker för sig, något jag sett som en utmaning. Det slutade med att jag beställde fyra ston och två hingstar (som skulle kastreras vid framkomsten). Jag skulle också betala 10.000:- i förskott per häst redan i november, för att inte bli utan hästar, (vilket jag i och för sig kunde bli ändå). Nog kan man fundera hur jag vågade göra en sådan affär!!! Det kändes ändå som min livs grej, som jag skulle ångra resten av livet om jag inte genomförde. Jag skulle inte heller få välja ut hästarna, de skulle bara skickas vidare hem till mig. Basjkirerna skulle komma i april, men det gick ända till den sista juni innan de anlände.

Till rubrikerna

 

Resans vedermödor
Hästarna fångas in och lastas på öppna lastbilar. Så fraktas de hela den långa sträckan från södra Ural till Moskva ca 100 mil. Där ställs de i karantän i pyttesmå boxar för provtagning. Under en tid av tre månader, som de vistas där, ska de ridas in och lära sig att lyfta på hovarna. Detta görs av kosacker. Man startar utbildningen med att släpa hästen i ett rep efter en båt. Hästen får simma tills den inte orkar mer, då släpper man repet och sätter sig på den. Simma om du vill överleva! Så fortsätter behandlingen i samma mönster. Man bremsar hästens öra med hjälp av en lång käpp, som gör att man lätt kommer åt den i boxen. De använder sig av en klubba för att få hästen att lyfta på hovarna, man slår alltså på benen. Sedan rider man dem med stångbett, och sliter sönder dem i munnen. Mer tänker jag inte berätta. De knäcker hästarna totalt, det är deras arbetssätt. Denna avskyvärda behandling klarade inte alla. Jag meddelades att jag bara skulle få fyra av mina sex beställda hästar. Om det berodde på att hästarna strök med eller om de inte lyckades knäcka dem, vet jag inte.

Basjkirerna lastades för en ny färd mot ryska gränsen i öppna lastbilar, närmare bestämt till Viborg. Där skulle den svenska bilen möta upp och hästarna skulle lastas över på en parkeringsficka. Så långt gick allt väl. Men när hästtransporten skulle passera tullen i Ryssland fick de njet! Det fattades en stämpel i passen. Det var fredag kväll och jordbruksverket i Moskva hade stängt till på måndag. Där stod de, hästbil med chaufför och hästar, hela helgen inlåst hos tullen utan vare sig mat eller vatten till hästarna, och inte fick de ordna den saken heller. Den svenske transportören var mycket imponerad över hästarnas lugn i bilen, trots de makabra förhållandena. Tulltjänstemannen ansåg att det var deras fel att hästarna fick lida inte hans.

Till rubrikerna

 

Äntligen här! Men...
Efter fem dygn inspärrade på en lastbil anlände fyra tufsiga benrangel till Gideå klockan 23.30 den 30/6 1998. Mitt livs satsning och äventyr. Hur tror ni att jag kände det när de öppnade bilen och jag för första gången fick se mina basjkirer??? Lite av en chock var det allt. Jag har aldrig sett så magra hästar förut, de såg ut som levande skelett. Hingsten var fullständigt uttorkad, vilket resulterat i att manken var svälld. Eftersom han var så mager hade han ingen hals, och liknade mest en kamel med puckel. Då funderade jag verkligen över vad jag köpt!!! Ärligt talat kände jag mig faktiskt lurad. De såg ut som ett gäng slakthästar. Inte något man betalat 43.000:- per styck för. Jag fick rådet av transportören att inte ta bort grimskaftet på hingsten, för då skulle jag aldrig komma åt honom. Så, så fick det bli.

De närmaste dagarna hade jag fullt upp med att mata dessa magra djur, som tycktes kunna äta konstant. De var väldigt skygga, och hade mest lust att hugga åt en om man kom för nära speciellt var de rädda om huvudet. Hingsten var så knäckt att han slog med frambena om man kom för nära. Jag förstod att här skulle det inte gå med några konventionella metoder att vinna deras förtroende. Men jag låg ju bra till eftersom jag gav dem mat i alla fall.

Efter fyra dygns konstant ätande av fjolårshöet, började de faktiskt att söka kontakt med mig. Vi började att ta ut dem i grimma och leda runt dem på ridbanan för att se hur de betedde sig. De skötte sig exemplariskt, så vi tog dem till hagen men staket visste de inte vad det var för något, vildhästar som de var. Vi löste det så att de fick vara ute i en trähage med elstängsel, en och en i taget och med grimskaftet hängandes efter sig, så vi skulle kunna få fast dem. De var så rädda om huvudet att det gick inte att bara ta tag i dem. Undan för undan fyllde vi på med hästar och plockade bort grimskaften. Till slut hade vi alla fyra på grönbete, det kändes skönt! Mest spännande var det att släppa in hingsten till de tre stona. Han var fem år gammal och hade en ful märkning på vänster lår, M3 93 stod det, och det såg ut som om det vore ristat med en kniv. Det betyder att han var född 1993. Fram på bogen stod det 306, hans nummer och identitet, för några namn hade de naturligtvis inte. Senare har han fått namnet Djingis Khan.

Basjkirhästarna är kända för sitt lugn. Blir de skrämda så "fryser de till is" det vill säga de stannar och tittar efter först om det är så farligt att det är värt att offra energi på en galopp. Det skulle kunna tolkas som om de var lata och ovilliga, men så är absolut inte fallet. Deras lugn är en egenskap som uppskattas, åtminstone av mig som hållit på med kollriga halvblod, som ser spöken överallt. De har också samlade brunstperioder för att hålla ihop fölningarna. Basjkirerna är bara brunstiga en månad om året, och sedan är det lugnt.

Till rubrikerna

 

Kavaljer med inkorrekt beteende
När vi släppte ner "Djingis" till tjejerna, trodde han att hans lycka var gjord, och det trodde jag också för de hade kommit i brunst. Men ack vad vi bedrog oss. Det visade sig att hans uppförande inte var korrekt. Han inbillade sig att det bara var att kliva på, men se brudarna ville ha uppvaktning! Han hade troligen bara gått med hingstar tidigare och visste inte alls hur man beter sig. Djingis Kahn mötte sitt första stora nederlag, han fick ordentligt med stryk av tre magra damer. De formligen jagade honom runt den lilla hagen och sparkade och bet honom så gott de kunde. Denna procedur upprepades flera gånger dagligen i 14 dagars tid. Det hela ändade med att någon sparkat honom så illa att han haltade, så jag tog in honom i stallet i två dagar för att vila. På den korta tiden repade han sig alldeles själv. När jag då släppte ut honom på nytt var han väldigt spak och reserverad mot tjejerna, men nu hade han tydligen rätt uppträdande. Alla tre ställde upp sig bredvid varandra med rumpan mot honom, klara att bestigas. Jag tror att jag och hingsten blev lika paff! När han fattat situationen var han inte sen att bestiga Kalinka. Sedan var det som om han inte orkade mer just då, och de andra två blev små sura. Så småningom fixade han det också för i juni fick jag två stoföl (ett sto kastade sitt föl 1 maj 1999 "tack vare" sista aprilsmällare inslängda i hagen).

Till rubrikerna

 

Hur hanterar man en vildhäst???
Det finns inte så mycket skrivet om vildhästar och deras opåverkade beteende, så jag har fått iaktta och lära mig på nytt. Jag har slukat böcker om Horsemanship, det vill säga hur man talar till hästen genom kroppsspråk, och det har blivit min räddning i hanteringen av dessa Basjkirer. De är mycket kloka, eftersom bara de smartaste överlever. Därför är det ingen barnlek att vinna deras förtroende, men när man väl fått det, så är det för evigt enligt den litteratur som finns. De är otroligt samarbetsvilliga, och gör gärna det man ber om. Jag har varit ut med dessa hästar på de mest otroliga ställen, mött skotrar och timmerbilar m m men aldrig har de nekat mig eller blivit de minsta rädd. Otroligt med tanke på deras bakgrund. Egentligen har jag bara positiva saker att säga om dessa hästar, även om det varit en knagglig väg för att få dem i de skick de är idag.

Till rubrikerna

 

Damerna som kom i oktober
Den 23 oktober 1998 fick jag min restorder på två ston. Det fanns inga hingstar kvar för nomaderna hade slaktat strax innan. Så var det då dags att börja om igen med två skygga varelser. Jag var glad över att inte alla hade kommit samtidigt för då tror jag att jobbet hade blivit mig övermäktigt. Problemet denna gång var att nu hade vi snö och då vet alla som har djur ute på vintern att jordningen på stängslet inte är bra. Dessutom hade dessa två en rejäl vinterpäls, en sådan som man har för att klara nedåt minus 50 grader. Till slut fick vi dem att prova strömmen på nosen och då förstod de. Första tiden de gick på bara elstängsel (dessa hästar går ute dygnet runt), var väldigt nervös för mig. Tänk er sex vilda Basjkirer i Gideå skogarna. Jag undrar om man fått tag på dem om de tagit sig ur hagen?

Av de två som kom i oktober, var en riktigt bra d v s kontaktsökande, medan den andra (numera döpt till Galina), var så rädd att det inte gick att komma i närheten av henne. I en veckas tid fick hon själv förflytta sig mellan boxarna för att jag skulle kunna mocka åt henne. Jag grubblade dag och natt över hur jag skulle lösa problemet med att få kontakt med henne. Till sist insåg jag att situationen var ohållbar, och att något måste göras. Jag hade läst i Klas Ferdinand Hempflings bok "Dansa med Hästar", hur han i ett inhägnat område jobbade med vildhästar. Visserligen var inte boxen det rätta stället, men nöden har ingen lag. Boxen fick bli hage!

I min tanke delade jag av boxen i två delar, en del för Galina och den andra delen för mig. Så fort hon klev över det tänkta strecket för att attackera mig, körde jag iväg henne genom mitt kroppsspråk. På sin sida fick hon vara ifred. Tiden dessemellan låtsades jag inte om henne, men så fort hon gick till anfall, körde jag tillbaka henne till sin sida. (Observera att detta inte fungerar på hästar som vi haft länge, eftersom vi förstör dem genom att vi säger ett med kroppen och menar något helt annat. Detta gör att hästen slutar att lyssna.) Gissa om mitt hjärta bultade! Hon hade lika gärna kunnat sparka ihjäl mig.

Det tog mig 30 minuter att övertyga henne om att jag var ledaren, sedan vände hon huvudet mot mig och jag kunde gå fram och klappa henne var som helst på kroppen. Vilken underbar känsla, men jag var knäsvag. Just då hade jag lust att gå ut i världen och missionera om hur man bör behandla hästar. Det var en sådan stor seger. Efter detta har jag helt lämnat det konventionella sättet att hantera hästar, och helt lärt om. Det är som att byta religion efter 30 år. Efter det här har Galina varit precis som de andra lugn, trygg och tillitsfull. Tänk så enkelt utan våld.

Till rubrikerna

 

Mer problem med Galina!
Problemen var inte över med Galina. När jag fått hästarna i ett sådant skick att det skulle gå att genomföra en veterinärbesiktning, (1 februari 1999) visade det sig att hon var högdräktig. Hon hade precis börjat delta i min ridverksamhet och så var jag tvungen att plocka bort henne för fölning. Det var den perioden när vi hade mycket kallt, ner mot minus 35 grader. Tack och lov höll hon igen till den 22 mars kl. 12.00. Det var som om hon ville påkalla min uppmärksamhet, att nu var det dags. Dels fölade hon på dagen, dels hade hon lagt sig i hagen i hörnet närmast vårt hus så att jag verkligen skulle se henne.

Jag upptäckte att de andra stod i en halvmåne runt något, och stirrade ner mot backen, varför jag genast misstänkte att det var fölning på gång. När fölet var framme blev hingsten väldigt nyfiken, men med hjälp av snöbollar lyckades jag hålla honom på avstånd. Stoet slickade inte sitt föl, vilket visst är ett vanligt beteende bland Basjkirer. Kanske för att inte ta bort det värdefulla fettet i pälsen. Jag tog in sto och föl i stallet. I vilt tillstånd lämnar stoet flocken och stannar borta några dagar, när det är dags för nedkomst, för att fölet ska präglas på henne.

Jag lät dem därför vara i en egen hage under en veckas tid, till dess att hon själv började skrika till sina kompisar. Då var det dags att sammanföra henne med dem igen. Glad i hågen vandrade vi iväg för att få visa upp flockens nykomling. När vi kommer ner till hagen möts vi av vänliga gnäggningar, och jag släpper in mor och dotter i hagen. Då kommer de andra i full galopp för att möta upp. Galina har fullt sjå att skydda sitt föl mot allas nyfikenhet, och fölet är mycket dåligt präglat på sin mor och hennes signaler. Något som jag nu senare märkt verkar vara ett drag hos denna häst, alla i flocken tar hand om fölen och de är väldigt självständiga. De kan till och med få di av ett annat sto.

Till rubrikerna

 

Attack mot fölet!
Till sist har Galina och fölet kommit ifrån varandra, och då sätter Djingis Kahn in stöten. Han går helt enkelt till attack mot fölet, slår med framhovarna över ryggraden på den lilla som försvinner ner i snödrivan. Jag hann knappt tänka själv, men jag blev ursinnig och gick till motattack mot hingsten (bara med kroppsspråk). Han blev tydligen så chockad att han genast avvek med hela flocken, och lämnade oss ifred. Jag rusade iväg för att gräva fram vad jag trodde var en död fölunge. Men fann en levande, tack och lov! Då var jag skakis. Här var goda råd dyra. Jag snabbade mig ut ur hagen med sto och föl, och tog hem dem till stallet igen. Fölet syntes inte ha fått några skador. Jag var mycket upprörd och förvånad över hingstens beteende. Jag ringde till dem som stått för importen av hästarna, för att höra om det var ett normalt beteende eller om det slagit runt för Djingis. Deras förklaring var att Galina kom hit dräktig, alltså med en annan hingst. Eftersom hon kommit till hans flock måste det ha hänt den andra hingsten något, alltså var han en dålig hingst och hans avkommor bör inte finnas. Det låter väl ganska rimligt. Jag köpte det resonemanget i alla fall.

Jag fick rådet att ha sto och föl åtskilda från flocken i några veckor, så att ungen skulle hinna växa på sig och bli duktigare på att lyssna på moderns signaler. Sen skulle det nog gå bra. Ett basjkirföl växer 2 kg/dag under sommaren, för att sedan sluta växa helt under vintern. På hösten startar den med att lagra fett, som den sedan ska leva av hela vintern, så ni kan förstå att man ser med ögonen hur de växer. När jag sedan släppte ner Galina och fölet Tatjaana till de andra, fick de börja att vara i den lilla hagen med trästaket. Så släppte jag in de andra, en och en i taget, så de skulle få bekanta sig med nykomlingen. Sist av allt fick Djingis komma in. Det var spännande! Men till min förvåning hade ledarstoet Tuscha (uttalas Totska) tagit fölets parti, och hingsten kom inte i närheten av den lilla. Då kände jag mig trygg och jag tordes lämna sällskapet i vetskap om att Tuscha skyddade fölet.

Till rubrikerna

 

Harmoni
Varje dag tycker jag att jag får lära mig något nytt av dessa fantastiska hästar. Jag har nu hållit på med långritter och lektioner i westernstil i nära två år. Varje gång jag går ner till mina Basjkirer förväntar jag mig att de ska strunta i mig, och det jobb de vet ska utföras. Ändå kommer de lika troget in i timmerladan och ställer sig i sina spiltor och frågar "Vad ska vi göra i dag då"? Kan det bli något bättre än så här??? Jag förstår om ni blir avundsjuka på mig, som har sådana fina vänner, men de finns här för er också. Bara ni är villiga att byta "religion", och börja samarbeta med hästen istället för att bestämma över den.
Jag lovar ni blir en mycket lyckligare människa!

Carina Hedman

Till rubrikerna